Chomsky och medierna

Merely to list the accusations against Chomsky, whether they are made casually or with deliberation, is a relatively easy task. Showing their unfairness or want of foundation involves expense of ink on a scale which any reader who has got this far will know to his or her cost.

Christopher Hitchens

Nyligen publicerade Expressen en liten intervju med den på goda grunder kontroversielle författaren Niall Ferguson. Intervjuaren frågar honom varför författare som Noam Chomsky och Howard Zinn är populärare i boklådorna än Ferguson. Svaret är förväntat från en högerskribent. Chomsky och Zinn är ”total dynga” och ”[d]et mesta som Chomsky skriver är […] ofta helt påhittat”. Detta är, som vi skall se, en i jämförelse ganska mild karaktäristik och en förhållandevis ljummen anklagelse. Johann Hari, en av Fergusons hårdaste kritiker, beskyller Chomsky för att urskulda folkmord. Hur hård polemik Hari och Ferguson än ägnar varandra så kan de i alla fall enas om att Chomsky är en extremistisk charlatan och lögnare, de har båda hört det sägas, på samma cocktailpartyn. Myterna om Chomskys brott har blivit självgående, och genomsyrar snart sagt hela det politiska fältet. I det följande skall vi gå igenom de vanligaste chimärerna.

Ett utmärkt prov hittar vi här.*

Detta är ett av de mest häpnadsväckande exemplen på antingen ogenomtränglig dumhet eller intellektuell ohederlighet jag någonsin läst. Låt oss titta litet närmare på Moynihans lilla libell:

a) I den första upplagan av American Power and the New Mandarins citerar Chomsky James Warburg angående ett tal som president Truman hållit. Schlesinger finner att Truman inte höll något tal vid det datum som återges i passagen, och drar slutsatsen att Chomsky hittat på alltihopa. I nästa upplaga av boken har Chomsky korrigerat Warburgs misstag, Trumancitatet är nu liksom datumet helt korrekt (hos Warburg fanns vissa avvikelser från det korrekta citatet såväl som en missuppfattning om datumet) — och det är dessutom närapå ordagrant identiskt med avsnittet i den första upplagan.

b) Chomsky och Kambodja är ett närmast oändligt kapitel. Allting handlar om hur många som blev mördade, och av vem. I skolan fick jag lära mig att Pol Pot hade mördat två miljoner (en siffra som verkar härstamma från Pol Pot själv), i Ekot häromveckan var siffran en miljon. CIA, som Chomsky framför allt stödjer sig på, hävdade i en rapport från 1980 att Pol Pot mördat ungefär sexhundra tusen åren 1969-1978 och hundra tusen människor 1979.
Stephen Morris är inte världens enda expert på Kambodja. Michael Vickery är en annan. Robert Cribb. Det finns otaliga, alla med siffror bakom siffror. Chomsky själv kommenterar på nätet:

The Yale Genocide project (Ben Kiernan and others) gives higher estimates, about 1.5 million. In fact, no one knows. No one ever knows in such cases, within quite a broad range. When numbers are put forth with any confidence, and without a big plus-or-minus, you can be sure that there is an ideological agenda, in any such case. Demographic analyses are very weak. If we wanted to be serious, we would also ask how many of the post-1975 deaths are the result of the US war. The predictions by US officials, doctors in Phnom Penh, and others were that there would be a huge toll in the coming years; people were dying in Phnom Penh alone at 100,000 a year when the KR took over (no one has a clue as to what was happening in the heavily bombed countryside). The figure of 1 million potential deaths was reported by the highly respected correspondent of the FEER, Nayan Chanda, attributed to a high US official.

But these are ideological footballs. Only a few of those who write about the topic are interested in such boring things as truth — as the original 2 million figure indicates. Incidentally, these numbers are from memory. I’ve quoted them exactly in print, and could check if you like — or you could check originals. I think they are accurate, or close to.

(Mer om Kambodja nedan.)

c)

Chomsky är ökänd för sina utfall. Hans gamle vän Christopher Hitchens har kallat honom för ”en auktoritär personlighet” och hans kollega Steven Pinker har sagt att han är en “tvättäkta mobbare“!

Detta går ju knappt att kommentera. Dock: Jag finner det inte alls otroligt att Chomsky är en “auktoritär personlighet” — det kan sägas om många intellektuellt framgångsrika människor. Christopher Hitchens certainly comes to mind. Och valet av Pinker-citatet vittnar väl inte om något annat än Moynihans desperata sinnelag.

Ett av skälen till att Moynihan citerar Hitchens är antagligen att den amerikanska högern numera tror att han är på deras sida: han stöder kriget i Irak och grälar offentligt med Chomsky och andra krigsmotståndare. Dessutom är han och Chomsky bekanta, vilket Moynihan inte underlåter att nämna och överdriva (”vänner”). Meningen är att man ska få intrycket att till och med Chomskys vänner nu vänder sig emot honom. Men greppet är genomskinligt: Högern citerar bara Hitchens när det är bekvämt. När han, i likhet med Chomsky, kallar Kissinger för massmördare och krigsförbrytare och kräver att han skall ställas inför rätta, fördömer USA:s våldsamma och olagliga inblandning i Latinamerika eller kritiserar Israel i skapa ordalag, då passar han inte så bra längre. Naturligtvis passar det heller inte in i kakformen att citera någon av de artiklar där Hitchens försvarar Chomsky. En av dessa, The Chorus and Cassandra (vilken ni gör klokt i att läsa innan ni fortsätter här) behandlar nästan alla de exempel Chomskys fiender fortfarande skvallrar om. Han visar att beskyllningarna utan undantag är skrivna i vatten.*

d)

“Man lämnas kvar med känslan av att Chomskys alltmer triumfatoriska retorik står i motsatt proportion till de faktiska empiriska resultat han kan peka på.”

Det är inte särskilt arbetskrävande att hitta kritiker till Chomsky som lingvist:

“Chomsky’s theories are still on the cutting edge and in many ways still define the field of linguistics, and Chomsky plays a big role in synthesizing the work of others, says MIT colleague David Pesetsky. But because he is the dominant figure in the field, Pesetsky says, attacking Chomsky is the only way for some scholars to get attention for their theories. ‘The most striking fact is how consistently people with anything at all to say about language feel the need to strike some attitude for or against Chomsky’s ideas,’ Pesetsky says. ‘It’s a big problem.’”

Ännu enklare är det att hitta forskare som räknar honom som inte bara den viktigaste lingvisten under nittonhundratalet — utan fastmer en av de viktigaste vetenskapsmännen någonsin.  Att vetenskapliga fält hemsöks av inre stridigheter är banalt. Man kunde lika gärna söka misskreditera Wittgenstein genom att citera Turing. (Eller Einstein genom att hänvisa till Poincaré — en bättre analogi i det här fallet.) I vissa sällsynta fall kan också en segrare koras: Chomsky lyckades i unga år och i stort sett på egen hand med att skjuta en hel vetenskaplig ideologi — behaviorismen — i sank.
Chomskys teorier ingår i lingvistikkurserna på alla världens universitet. Han är utan konkurrens den mest citerade lingvisten i världen. (Dock: Under Sovjet-tiden var Chomskys lingvistik förbjuden i Öst — eftersom hans politiska idéer lindrigt uttryckt ogillades i Kreml. Det bakomliggande resonemanget för detta förbud påminner om Moynihans och hans vänners.)
Att han revolutionerat lingvistiken är inte en åsikt, utan ett faktum.

Så: Skälet till att Moynihan använder just detta citat är till lika delar vetenskaplig naivitet och politisk cynism. Citatet passar in i den större bilden av Chomsky som lögnare. Tittar vi närmare på det så upplöses det i själva verket i intet: Lingvisten (eller snarare filosofen) Chomsky är nämligen, i ganska frapperande kontrast till Chomsky den politiske kommentatorn, inte främst empirist utan spekulativ rationalist. Titeln på ett av hans lingvistiska arbeten, Cartesian Linguistics, borde ge en fingervisning härom. Men jag är helt övertygad om att Moynihan inte har en aning om, eller bryr sig om, det månghundraåriga (för att nu inte säga mångtusenåriga) utbytet mellan platonister och aristoteliker, begreppsrealister och nominalister, rationalister och empirister, metafysiker och antimetafysiker, epifenomenalister och anti-epifenomenalister — eller helt enkelt skillnaden mellan en hypotes och en teori. Chomskys arbeten går ibland ut på att att ställa upp vackra hypoteser, ofta med liten eller obefintlig prövbarhet. (Detta gäller självfallet inte alla hans verk. Det empiriska stödet för den generativa grammatiken har visat sig överväldigande). För detta kritiseras han av det empiristiska lägret: han “hittar på”.
Moynihan vet vad han gör: Han blandar inte ihop namnen på vittneslistan och kallar Steven Pinker att intyga om Chomskys brister som lingvist (bland Pinkers mest kända verk finner vi populärvetenskapliga framställningar av Chomskys idéer), eller Christopher Hitchens att tala om Chomsky och Kambodja.
Om syftet med Moynihans artikel inte blev klarlagt i förra stycket hoppas jag att ingen nu tvivlar på vad det är.
(Man undrar dessutom litet över varför Moynihans båda exempel — vi undantar “mobbningen” och upptäckten att det ryms vetenskapliga meningsskiljaktigheter också inom lingvistiken — är flera decennier gamla, och redan har stötts och blötts i dussintals, kanske hundratals, artiklar och debatter. Om Chomsky nu är en sådan lögnmaskin borde det vara enkelt att hitta rena lögner om, ja, jag vet inte — irakkriget till exempel?)
Om det är någon som kan beslås med rena lögner så är det Moynihan: “Men, som Richard Posner vid Chicago-universitetet en gång sa: ‘Chomsky erkänner aldrig att han har fel.’ Hans böcker förblir också okorrigerade.”

Minsta lilla kontakt med Chomskys verk visar att detta är en lögn.

Alltså: Två trettio år gamla vandringssägner, litet pajaserier om Chomskys person och till slut en sammanblandning av elementära kunskapsteoretiska begrepp. Chomskys rykte är, fruktar jag, förstört för alltid.

Här lämnar vi, med varma lyckönskningar, den stackars Moynihan åt hans mödosamma bildningsgång och riktar undersökningen på chomskyreceptionen i det större, framför allt i Sverige:

I

Få kommentatorer kan placera Chomsky korrekt i den politiska filosofien, särskilt här hemma i ankdammen — här kallas han alltid för “vänster”, trots att det ordet ofta betyder något helt annat här än i USA. Om man med vänster förstår något i likhet med vänsterpartiet, eller socialdemokratien — då är Chomsky inte vänster. Han är motståndare till staten, kallar sig ofta anarkist (för vilket han kritiseras av mera hårdföra anarkister) och har, till skillnad från den svenska vänstern, alltid avskytt statskommunismen i vilken form den än må ta. Den första artikel han skrev (innan han ens blivit tonåring) behandlade det spanska inbördeskriget — Chomsky höll på anarkisterna och upprördes över kommunisternas svek. Chomskys politiska hållning, som jag förstår den, måste sägas vara en anarkism med rötter i den klassiskt angelsaxiska liberalismen av det frihetligt sociala slaget — alltså mera Godwin, Dewey, Smith och  — framför allt  — von Humboldt än Spencer och von Hayek. Ett visst inflytande från de stora ryska anarkisterna, särskilt Bakunin. Han tillhör avgjort mera den utilitaristiska traditionen än den naturrättsliga. Lika fientlig till absolut äganderätt som till statssocialiserade företag. På Proudhons sida — inte Marx’.

Dessa distinktioner är naturligtvis helt obegripliga för den oskolade svenska borgerligheten — i något mindre grad den för svenska vänstern. Vänsteranarkisterna i Storbritannien och USA beskyller Chomsky för att vara höger, i Sverige är han en “vänsterextremist”. Hans anti-interventionistiska och antikoloniala hållning i utrikespolitiken är helt uppenbart konservativ, och är i själva verket raka motsatsen till vänsterns tradition. (Hans motståndare i USA är för det mesta inte heller de riktigt konservativa, som tvärtom ofta har försvarat honom.) Kanske är den bästa beskrivningen den som George Orwell gav om sig själv: A tory anarchist. (Chomsky är väl i förbigående sagt en av få skribenter som tar Orwells verk på allvar. Han inser att Orwells prosa handlar om världen, inte om litterära fantasiriken.) Chomsky kallar sig dessutom ofta för ”konservativ”. Där stödjer han sig på de gamla konservativa tänkarna, som var antikapitalister, och som motsatte sig lagar som gav företag rättigheter. Chomsky är, som han också alltid talar om, en upplysningsmänniska — en upplysningsmänniska för vilken löneslaveri och krypande inför makten är rester av ett gammalt slavsamhälle. De svenska skribenteras fullständiga oförmåga att förstå Chomskys politiska bevekelsegrunder är väl resultatet av ett politiskt klimat som alltid saknat anarkister, där det liberala partiet uppstått ur frikyrkorna och där en korporativistisk och maktfullkomlig socialdemokrati styrt så långt någon kan minnas, med en illitterat bolagshöger som officiell motståndare och inofficiell samarbetspartner.

II

Journalistkollektiven fungerar som skolgårdar. Både till höger och vänster. Hörsägen blir till fakta och antar allt underligare proportioner under lekens gång. “Visste du att Chomsky försvarat Pol Pot!? -Nä? -Jo! Och Stalin och Castro och Mao: han är ju kommunist. -Ja han verkar ju helt vansinnig! -Ja det är inte konstigt att galningarna på Aftonbladet gillar honom! Han är ju antisemit också! En sån där självhatande jude som vänstern älskar!”
Ett (ganska beskedligt) exempel på hur skvallret sipprar in litet varsomstans:

“Till och med vänsterns ikon Noam Chomsky har fördömt dessa domar.”

Maria Carlshamre apropå att Kubadiktaturen dömt ett antal oliktänkande för spioneri. Varför Chomsky skulle stödja att en statssocialistisk diktatur, genom påhittade anklagelser om spioneri försöker tysta dissidenter, ja det förväntas läsaren förstå genom orden “vänsterns ikon”.

Ett värre exempel — typiskt i sin hysteriskt oskickliga lögnaktighet och tragikomiska propagandamässiga klumpighet (fotot på Chomsky och en skäggig terrorist):

“Till meritlistan hör lovsånger till Fidel Castro och ordförande Mao”. SvD:s läsare äger tydligen den förförståelse som krävs för att svälja sådana annars helt obegripliga lögner.
Och återigen hävdas att Pol Pot mördade “nästan två miljoner människor”. Alla som säger något annat (förutom Sveriges radio och Finska staten numera antagligen majoriteten av forskarna på området) är folkmordsförnekare. Det är uppenbart att Linder aldrig läst ett ord av Chomsky och heller inte äger några verktyg för att förstå vad Chomsky säger när han ser honom på teve.
Den “konservative” Linders skrivargärning ger varken stöd för uppfattningen att han äger ens elementära historiska kunskaper eller att han skulle dra sig för de mest hårresande lögner när hans älskling USA kritiseras. Minns vad han skrev om Harold Pinter, eller hans aningslösa och motbjudande ord om “sandinisternas härjningar i Nicaragua”.

I decennier valsar sagorna om den elake lingvisten från USA runt på redaktionerna, och växer och blir mörkare och grymmare för varje varv. Alltid samma historier: Pol Pot, Faurisson, Castro. Till slut bildar dessa förvrängningar i femte hand en egen mardrömsvärld att ösa berättelser ur, där lingvisten Chomsky på fritiden hyllar alla diktatorer han kan komma på, förnekar varenda folkmord som inträffat (utom västmakternas förstås, vilka han i stället överdriver), tar varje tillfälle i akt att ställa upp för nynazister och andra antidemokrater, och varför inte: han är ju en självhatande jude, troligtvis galen på riktigt.

Vill man vara generös finns det kanske ett skäl till lättjan och legenderna: Vänstern i Sverige har ju faktiskt haft för vana att sluta allahanda tokstollar till sina hjärtan. Pol Pot har försvarats av den godtrogna och naiva vänstern (av till exempel P O Enquist). Liksom hyllningar till Mao, Stalin, Castro var vanliga för några decennier sedan, och, åtminstone i det sista fallet, fortfarande ibland smutsar ner tidningssidorna.

Har man svårt att ta till sig sammansatt information, och dessutom är nedtyngd av enorma arbetsbördor — ledarskribentens eviga predikament — så är det inte svårt att förstå om man skarvar en aning och helt enkelt klumpar ihop Chomsky med de andra galningarna på ”vänsterkanten”.

Om Carlshamre, Linder och de andra i någon mån faktiskt tror på vad de skriver — vilket verkar rimligt; Linder är en obildbar idiot, och Carlshamres oförmåga till kritiskt tänkande blev mer än nöjaktigt klarlagd genom hennes motstånd mot vaccinationsprogrammen för barn — så är saken allvarligare i Per Ahlmarks fall. Ahlmark är inte bara lat, okunnig och opportunistisk, som de två nyss nämnda, han är en psykiskt sjuk människa, i vars hjärna gränsen mellan lögn och sanning dras upp genom ideologiska diktat. Den som tycker att jag överdriver kan ju läsa hans senaste bok, där han utan att skämmas erkänner att han ljög i sina kolumner om Irak i DN, i syfte att bättra på krigshetsstämningen. (Dock vände sig de flesta lögnerna uteslutande till dem som saknar grundläggande begrepp om naturlagarna, varför de bara togs på allvar av PM Nilsson).
För det mesta har Ahlmark bara skrivit av vad några av Chomskys amerikanska fiender säger — Ahlmarks texter om Chomsky är nästan helt och hållet plagiat:

“[…] Noam Chomsky, amerikansk professor i lingvistik. Han är mer känd som politisk debattör, vars polemik kretsar kring de två länder också han avskyr mer än alla andra: Förenta staterna och Israel.”

“Genast ställde sig Chomsky upp till Faurissons försvar. Han har senare låtsats som om det var yttrandefriheten han ville skydda”.

Båda citaten är från debattboken Det öppna såret.

Dessa båda citat är typiskt Ahlmark. Chomsky “avskyr” USA. Chomsky själv brukar svara på frågan varför han inte emigrerar att han väljer att bo i USA eftersom det är det friaste landet på jorden (han har kanske ändrat sig nu, efter The Patriot Act, jag vet inte.) Att han hatar Israel är som alla friska människor förstår feberfantasterier. Chomsky har vid oräkneliga tillfällen förklarat att skälet till att han ägnar så stor möda åt USA är att han är amerikan, och att han förväntar sig av andra intellektuella att de skall kritisera sina hemländer i första hand. Samma resonemang (förutom då att det knappast går att skilja från USA-kritik) leder honom som jude att intressera sig i hög grad för Israel. Jag har inte fört statistik, men jag skulle tro att Storbritannien och Frankrike får dela på tredjeplatsen. Men i Ahlmarks värld är underbyggd kritik mot västländers brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna detsamma som hat. Påståendena i det andra citatet är helt och hållet osanna, vilket vi sett.
Litet längre fram läser man:
“Häftigt och hånfullt avvisar Chomsky ’sagorna om kommunismens illgärningar [i Kambodja]”. Det handlar om artikeln Distortions in Fourth Hand, skriven av Chomsky och Edward S Herman, och om deras kritik av bland andra boken Cambodge année zero av Francois Ponchard — vilket var upprinnelsen den lika infekterade som förvirrade debatten om Chomsky och Kambodja. Ahlmark vill låta påskina att Chomsky menar att det bara skulle vara “sagor” att Röda khmererna begått illgärningar i Kambodja. Läser man artikeln i fråga blir det uppenbart att Chomsky avvisar sagorna om Röda khmerernas illgärningar. Ingenstans förnekar han att de mördade människor i stor skala. Men i alla krig, (liksom hos svenska tidningsredaktioner) uppstår vandringsmyter och överdrifter. The first casualty of war is truth. Chomsky diskuterar svårigheten att då, 1977, få tag i empiriska data. Skälet till att Ahlmark tappar koncepten är naturligtvis att Chomsky också diskuterar hur många människor USA mördade. (USA framhärdade, fram till 1975, med “carpet-bombing” av Kambodja. Forskare är oense om saken; men en rimlig uppskattning är att det det dog över en miljon (vissa hävdar siffror på uppemot två miljoner) människor till följd av USA:s bombningar.) Vietnamkriget (i vilken kampanj Kambodja ingick, och i vilket fyra-fem miljoner människor dog (exklusive Kambodja), och fortfarande dör och föds missbildade till följd av USA:s invasion) var ju med Ahlmarks ord endast “ett beklagansvärt misstag”. (Skälet kan kanske också vara att Ahlmark faktiskt inte kan skilja på “sagor om illgärningar” och “sagor om illgärningar“. Behöver jag nämna att Ahlmark inte med ett ord nämner att det fram till 1975 var USA som mördade hundratusentals kambodjaner? Eller att USA under en tid i praktiken stödde Pol Pot? (Ahlmark — mannen som dagligen arbetar på att slå rekord i att beskylla meningsmotståndare för att tiga har vad jag vet heller aldrig skrivit ett ord om de tiotalet USA-stödda statskupperna i Latinamerika, där mördarbanden, ofta utbildade i kidnappningar och tortyr på School of the Americas på USA:s uppdrag bekämpade demokrati och självständighet med terror. Eller om att när Sverige i hemlighet slussade pengar för rättshjälp till ANC befann sig samma organisation på USA:s lista över terrorsammanslutningar. Eller varför inte det USA-sponsrade folkmordet på den östtimorianska ursprungsbefolkningen? Har han skrivit något om detta antar jag att ord som “beklagansvärt”, “olyckligt” och “misstag” inte har en chans att avvika från sina tvångsuppdrag i den ahlmarkska demagogin.

Historien med Faurisson är ännu värre, eftersom den är mycket enklare än krigen i Sydostasien. Ahlmark får korn på att Chomsky försvarat yttrandefriheten i fallet Faurisson och, tillsammans med en mängd andra, motsatt sig att Faurisson skall sättas i fängelse för vad han skrivit. Ahlmark kopplar detta till Chomskys kritik mot Israel, och vips — saken är klar. I upphetsningen över att någon vågar vara för yttrandefrihet kan han varken hålla sig från att, som vanligt, förvränga fakta, eller att hävda fullständigt galna idéer, som att Chomsky “försvarar” en man vars verk han inte ens läst, eller ännu värre: påstår att han han inte läst. I Ahlmarks fascistoida föreställningsvärld måste man självklart läsa en bok innan man motsätter sig att den blir censurerad, eller att författaren till den skall kastas i fängelse.

“Chomsky skrev en artikel, som placerades som förord till Faurissons nästa bok.” Detta är ju i sak korrekt. Chomsky skrev en artikel. Mycket riktigt “placerades” den som förord till Faurissons bok Memiore en défense. Utan Chomskys vetskap eller uttryckliga medgivande. Något som Ahlmark inte vill gå in på men verkar känna till. Varför annars ordet “placerades”?
(Jag hoppas nivån är tydlig. Annars kan man kanske påminna om att Ahlmark, till skillnad från Chomsky, faktiskt har hyllat en dömd folkmordsförnekare. Att nämna att Ahlmark själv inte blundar inför folkmordet ifråga vore att visa sanningen det minimum av respekt han själv aldrig varit förmögen till.)
Chomsky skriver i artikeln His Right to Say It bland annat:

Faurisson’s conclusions are diametrically opposed to views I hold and have frequently expressed in print (for example, in my book Peace in the Middle East, where I describe the Holocaust as “the most fantastic outburst of collective insanity in human history”). But it is elementary that freedom of expression (including academic freedom) is not to be restricted to views of which one approves, and that it is precisely in the case of views that are almost universally despised and condemned that this right must be most vigorously defended. It is easy enough to defend those who need no defense or to join in unanimous (and often justified) condemnation of a violation of civil rights by some official enemy.

Självklarheter för varje frihetligt sinnad människa. Alltså upprörande för antiliberalen Ahlmark, som alltid och ständigt ropat på långtgående statliga inskränkningar av människors livsföring och hårda fängelsestraff för alla som avviker från statens sanning i annat än tanken. (Ahlmarks huvudargument för att det var rätt att fängsla Faurisson är också mycket riktigt det att han bröt mot fransk lag.) Men Chomsky tillfogade också en kommentar om Faurisson själv:

Let me add a final remark about Faurisson’s alleged “anti-Semitism.” Note first that even if Faurisson were to be a rabid anti-Semite and fanatic pro-Nazi — such charges have been presented to me in private correspondence that it would be improper to cite in detail here — this would have no bearing whatsoever on the legitimacy of the defense of his civil rights. On the contrary, it would make it all the more imperative to defend them since, once again, it has been a truism for years, indeed centuries, that it is precisely in the case of horrendous ideas that the right of free expression must be most vigorously defended; it is easy enough to defend free expression for those who require no such defense. Putting this central issue aside, is it true that Faurisson is an anti-Semite or a neo-Nazi? As noted earlier, I do not know his work very well. But from what I have read — largely as a result of the nature of the attacks on him — I find no evidence to support either conclusion. Nor do I find credible evidence in the material that I have read concerning him, either in the public record or in private correspondence. As far as I can determine, he is a relatively apolitical liberal of some sort.

Det är inte svårt att föreställa sig blodstörtningen hos Chomskys fiender. Själv tycker jag att framför allt kommentarens sista ord är minst sagt märkliga, för att inte säga dumma. (Dock är det naturligtvis inte självklart att en förintelseförnekare måste vara nazist, även om vad han säger tas tacksamt emot av dessa. En möjlighet, trolig i detta fall, är att vederbörande helt enkelt är galen. Chomsky har mycket riktigt också (i filmen Manufacturing Consent) kallat Faurisson “a lunatic”.)
Ahlmark går sedan vidare, på sitt vanliga tröttsamma och illa skrivna sätt, med att det är nonsens att skilja antisionism och antisemitism från varandra. Vad Chomsky, och ett otal av hans generationskamrater skulle säga om det är uppenbart. Under kriget fick Chomsky och de andra judiska barnen poliseskort till den judiska skolan. Dock: “När man gick till tunnelbanan var man helt utlämnad.”

Alltså: Chomsky skrev 1979, tillsammans med ungefär 500 andra intellektuella, under en petition som gick ut på att stoppa kampanjen av “harassment, intimidation, slander and physical violence” som pågick mot Faurisson, och vidare att “[w]e strongly support Professor Faurisson’s just right of academic freedom and we demand that university and government officials do everything possible to ensure his safety and the free exercise of his legal rights.”. I petitionen ingick ordet “findings” — vilket fick debattörer från alla håll att högröstat klandra dem som skrev på. Att Chomsky själv inte på något sätt instämmer i vad Faurisson hävdar har redan framgått. (Han har en gång sagt att han själv aldrig skulle diskutera med en förintelseförnekare, eftersom det skulle vara att förlora sin mänsklighet.) Inte heller formulerade han skrivelsen han skrev under. Sedan blev det allvarligare: Faurisson hotades med fängelse. Att protestera mot detta borde vara självklart för alla reflekterande människor. Men inte i Sverige, förstås, där det i alla partier i Riksdagen anses självklart att man skall fängsla människor på grund av vad de skrivit eller sagt. Chomsky skriver:

A professor of French literature was suspended from teaching on grounds that he could not be protected from violence, after privately printing pamphlets questioning the existence of gas chambers. He was then brought to trial for “falsification of History,” and later condemned for this crime, the first time that a modern Western state openly affirmed the Stalinist-Nazi doctrine that the state will determine historical truth and punish deviation from it. Later he was beaten practically to death by Jewish terrorists. As of now, the European and other intellectuals have not expressed any opposition to these scandals; rather, they have sought to disguise their profound commitment to Stalinist-Nazi doctrine by following the same models, trying to divert attention with a flood of outrageous lies.

Chomsky har upprepade gånger sagt att man antingen är för yttrandefrihet, eller emot yttrandefrihet. Ännu ett citat från Chomsky får avsluta denna alltigenom frånstötande historia**:

It is a poor tribute to the memories of the victims of the Holocaust to adopt the central doctrine of their murderers.

Nå. Ahlmark är ju som alla vet ett skämt. Hans lögnaktighet sträcker sig till och med långt utanför hans omedelbara egenintresse — berömd är hans övertagna och ofta upprepade lögn om hur Herbert von Karajan under det andra världskriget dirigerade iklädd nazistuniform, något den stackars Ahlmark, som ”älskar hans [sic] musik” hade så svårt att smälta att han aldrig bekymrade sig att ta reda på om det var sant. Hans insikter i politisk filosofi är obefintliga; att han slavar under villfarelsen att han själv är “liberal” medan Chomsky är “kommunist” torde vara bevis nog. Men hans lågsinta dravel har haft en stor betydelse för chomskygengren hos borgerligheten. Dessutom upplever hans verk just nu en renässans hos unghögern — Fredrik Malm och andra upprepar ivrigt och gärna Ahlmarks absurdaste lögner, antingen ordagrant eller i en form som pressar ordet “absurt” till bristningsgränsen, och de anammar stiltroget läromästarens debatteknik. Och inte bara hos dem — hans senaste bok, Det är demokratin, dumbom! mottogs i stora delar av den borgerliga pressen med en vördnad som vore den i själva verket Förbundsarken, men så var ju innehållet också här ofjättrat av förnuftets fängsel.

I fråga om politisk idioti har väl Ahlmark bara en riktig konkurrent i Sverige, nämligen Jan Myrdal. (Men hans prosa är i varje fall inte oläsbar.)

III

Politiska debattörer förstår inte ironi, överdrifter, sarkasmer eller några andra av de retoriska grepp som varit legio i tvåtusenfemhundra år eller så när bildade människor argumenterar. När Chomsky skriver att “In comparison to the conditions imposed by U.S. tyranny and violence, East Europe under Russian rule was practically a paradise” hör de bara: Chomsky säger att Östeuropa var ett paradis under kommunismen! Det går dom fullständigt förbi att vad han uppenbarligen menar är att livsomständigheterna i t. ex. Östtyskland under Honecker och Stasi var mycket bättre för flertalet människor än i t. ex. Haiti under Papa Doc och zombierna i Farbror Jutesäcks machetesvingande tortyrtrupper. Härmed inte sagt att Chomsky är särskilt duktig på att använda dylika grepp. Hans ständiga jämförelser med den nazistiska propagandan, ofta sakligt korrekta, gör bara att öronen slår igen hos de flesta politiska människor. De hör bara: “Han jämför med Nazityskland!” och inget annat. Eller ännu värre: jag har stött på folk som på allvar tror att han försvarar Hitler.

“Some in the media have said that Chomsky could get wider distribution if he stated his ideas more succinctly, in something approximating sound bites. But others in academia say that complex perspectives and radical conclusions simply don’t have a place in today’s marketplace of ideas, no matter how cogently put. ‘American political scientists ignore anybody who doesn’t agree with them. They simply hate criticism, any criticism,’ says Thomas Ferguson, a political scientist at the University of Massachusetts at Boston. ‘It’s more like a religion than social science.’”

Chomsky har förklarat upprepade gånger, bland annat i filmen Manufacturing Consent, varför han inte kan tillmötesgå önskan om att han skall uttrycka sig i ”sound-bites”. Kravet på att vara ”koncis” (succinct) tjänar bara just de propagandakrafter som han försöker bemöta. Att beskylla någon för lögn är enkelt nog — att försvara sig mot sådanda anklagelser tar betydligt större utrymme. (Vilket till exempel denna artikel är ett exempel på.) Att upprepa den gängse propagandan är lätt, bekvämt och smidigt — att bemöta den, i förklarande detalj, tar tid.

IV

Den historiska obildningen hos den tjattrande klassen. De verkar tro att Chomsky får allt han säger ur egen fatabur, och alltså angrips han även när han citerar officiella amerikanska källor, som t. ex. FBI, CIA eller The House of Congress. Det är ofta helt häpnadsväckande hur litet svenska ledarskribenter vet om amerikansk historia.
Denna brist gör dem en aning obekväma, och när de får klart för sig att Chomsky faktiskt citerar ett officiellt dokument så börjar de leta skrivfel i hans böcker, i syfte att beslå honom med lögn och flytta uppmärksamheten från sin egen okunnighet.
Ett exempel: de känner inte till att titeln på en av Chomskys mest berömda böcker, Manufacturing Consent, är ett citat från den fascistoide amerikanske mediamannen Walter Lippman, och att det i originalsammanhanget ingick i en argumentation för att staten måste just producera samtycke hos befolkningen, genom propaganda, för att avvärja hotet mot makten från ett demokratiskt samhällsskick. Boken anförs typiskt som bevis för att Chomsky ägnar sig åt konspirationsteorier.
Den vanliga borgerliga uppfattningen om USA är en blandning av naiva idéer om “den fria marknaden” och officiell historieskrivning om USA som “demokratins förkämpe i världen”.

V

Politiska debattörer skiljer sig från vetenskapliga genom att de alltid tror att kritik är maskerade attacker, motiverade av politiska skäl. Den gängse ledarskribenten kan inte föreställa sig att man kan kritisera något enbart på dess meriter. Han tror alltid att en snäv, egoistisk “agenda” ligger bakom. Och för det mesta stämmer det ju. Det är därför borgerligheten i stort sett aldrig skriver om USA:s brott, historiska eller pågående. (Och när den gör det är den alltid ursäktande.) De gillar ju USA. Vilket syfte skulle det fylla att kritisera, till exempel, USA:s stöd till Indonesiens invasion av Östtimor, som resulterade i hundratusentals människors död? Det skulle ju bara ge vänstern vatten på sin antiamerikanska kvarn. Därför blir det så, när någon av dem (ett fåtal, heltvisst) öppnar en bok av Chomsky i stället för att bara lita på skvallret vid fikaborden, att de helt tappar orienteringen. Deras första tanke (Ahlmark har inte kommit förbi den ännu) är att han måste vara kommunist. Varför skulle man annars kritisera USA? Deras andra tanke är inte en tanke utan snarare belåtenhet, när de ser vad han skriver om till exempel Kuba. Nämligen att USA skapade en kommunistisk diktatur genom att driva de socialdemokratiska, för att inte säga liberala krafterna bakom störtandet av en (USA-stödd, självfallet) diktatur i händerna på Sovjetimperiet genom en sällsynt idiotisk isolationspolitik, pådriven av fascistiska exilkubaner och paranoida geopolitiska idéer. Aha! Han är kommunist. Han försvarar ju Kuba! Här slår de igen boken med ett leende.Tillbaka till fikabordet. Varför läsa mer än vad som behövs för att bekräfta sina fördomar? Det är väl just det som gör det mödan värt?

VI

Chomsky skriver ofta som om han vore en besökare från yttre rymden, som hans biograf Milan Ray har påpekat. Han talar om att den regeringen handlade så, pressades av det där landet, den kraften spelade mot den kraften och så vidare. Frånvaron av ett nationalistiskt, eller på annat sätt snävt partiskt perspektiv gör de amerikanska kommentatorerna galna av sårad fosterlandskänsla och de svenska bara förvirrade. Hans utilitaristiska hållning leder honom ofta till att förbigå uttalade motiv och bevekelsegrunder och i stället endast räkna döda och skadade, liksom hans skepsis mot all slags propaganda gör att han ofta helt bortser från högtidstalen och koncentrerar sina undersökningar till, som man nu brukar säga, “facts on the ground”.
Dessa intellektuella tendenser konvergerar i ett verk där sakuppgifternas störtflod och abstraktionernas syrefattighet tvingar ledarskribenter och andra journalister att uppfinna en nivå mellan dessa extremer; eftersom de är okunniga om fakta och filosofiskt oskolade. En “politisk” nivå.
(En troligare hypotes än att Chomsky är en utomjording är kanske att han lider (om det är rätta ordet) av någon lindrig form av autism. Hans extrema minneskapacitet, fallenhet för abstraktioner och hans ibland klumpiga användning av retoriska grepp ger möjligen stöd för en sådan tanke. (Men detta vet jag självfallet inget om.) Vad som dock är uppenbart är det inte endast är vad han skriver som förbryllar, utan framför allt hur han skriver det.)
När han skriver att nationalstaten är en olycklig, historiskt mycket ung och antagligen snart övergående organisationsform går det hans kommentatorer på ledarsidorna helt över huvudet. De kan inte skilja en idé från en åsikt, eftersom de själva inte består av något annat än åsikter. När Chomsky säger att kriget i Irak har som ett av sina främsta syften att (genom det militärindustriella komplexet och dess underleverantörer) överföra enorma summor pengar till det rikaste skiktet i USA, från nuvarande, och framför allt (på grund av budgetkrisen) framtida skattebetalare — då förstår de helt enkelt inte vad han säger och börjar därför skrika att han älskar Saddam.
När han jämför Clintons bomning av läkemedelsfabriken Al-Shifa med händelserna den elfte september, och kontaterar att dödsfallen i det förra fallet beräknats till c:a 30 ggr högre än i det senare — då säger de att detta ju var ett misstag, och att Chomskys jämförelse är omoralisk. Skillnaden mellan konsekvens- och intentionsetik känner de helt enkelt inte till.

Ett exempel på Chomskys abstraherande argumentationsteknik, saken gäller Nicaragua — inför valet 1990 meddelande den amerikanska regeringen att om UNO-koalitionen inte vann valet så skulle terrorn fortsätta (de kallade det inte själva för terror, om ni undrar):

Anta att Sovjetunionen skulle följa den amerikanska modellen när de baltiska staterna förklarar sig oberoende och organisera en ställföreträdande armé som anfaller dem från utländska baser, en armé som ger sina terroriststyrkor träning i att slå till mot ‘mjuka mål’ (sjukvård, skolor och så vidare) så att regeringarna inte kan upprätthålla den sociala omsorgen och så att ekonomierna lamslås av embargon och andra sanktioner, och så vidare på det vanliga sättet. Anta vidare att Kreml när det blir klart och tydligt informerar befolkningen om att de kan välja mellan att rösta på kommunistpartiet eller att svälta. Kanske någon reaktionär stalinist skulle kalla detta för ett “fritt och rättvist val”. Det skulle säkert ingen annan göra.

Kontrafaktiska uppslag av den här typen, liksom hypoteser och historiska analogier är vanliga i Chomskys verk. De vetenskapligt oskolade kommentatorerna hör bara: “Han jämför med Sovjet! Men Sovjet var faktiskt en diktatur, USA är en demokrati!” och så vidare ad nauseam.

VII

The Cabal. Chomsky kallas ofta för konspirationsteoretiker. Sarkastiskt formulerade och alltigenom troskyldiga avfärdanden kryddar denna soppa av missförstånd. Argumentationen är ofta rent infantil: “Om Chomsky nu är så obekväm, varför har han då inte fått sparken från MIT?” “Tror Chomsky att journalisterna får dagliga telefonsamtal från Washington, där de blir tillsagda vad de skall skriva om?” Chomskys kritiker kan inte skilja befallningar från indoktrinering. De kan inte skilja slumpmässiga utfall från klarlagda tendenser.
Egentligen finns det bara två saker att säga om detta:

1. Om flera aktörer delar intressen och fiender behöver de inte kommunicera. Nidbilden som ständigt tas fram, av gråsprängda män i stärkta skjortor vid ett enormt ekbord i skum belysning — är irrelevant. Det är hans kritiker som fantiserar, inte Chomsky. En ordning kan uppkomma utan att dikteras av en centralmakt; naturen, till exempel, är ingenting annat än just en sådan ordning.

2. Historien är, som till exempel Carl-Henning Wijkmark har påpekat, full av mörklägganden och konspirationer. Det är tydligen bara just nu som det är otänkbart.

Dessa två punkter är inte oförenliga; de verkliga konspirationerna är ovanliga, och avslöjas också ofta. För det mesta försent, men dock. Att det däremot finns en ordning, vilken i sig inte utgör en konspiration per se, borde vara uppenbart för alla.

VIII

Avundsjuka. Jag har ännu inte stött på någon motståndare till Chomsky vars intellekt kan mäta sig med hans.

IX

Kontexteringen. Ofta blir debattörer beskyllda för att ta saker ur sitt sammanhang. Men lika ofta sätter de saker i falska sammanhang, och förbigår det som inte passar in. Om en vänsterdebattör säger att Irak-kriget handlar om olja, så följer alltid det gamla vanliga tjatet. När Alan Greenspan säger detsamma händer det inte mycket. Det går inte att beskylla honom för att vara antiamerikan, alltså struntar man i det. Det passar inte in.

Detta gäller förstås också vänstern. De jublar när Chomsky motsätter sig kriget i Irak, men struntar i honom när han säger att aborter är ett av vår tids stora moraliska problem, eller när han kallar PLO “en terroristorganisation”. Varken vänstern eller högern har någon användning av detta, eftersom det inte kan infogas i deras Chomsky-karikatyrer. När Chomsky skriver att The Wall Street Journal och The Financial Times är de pålitligaste av alla tidningar, eftersom affärsmän, till skillnad från politiska debattörer, är beroende av fakta för sin värdsliga framgång vet varken vänstern eller högern vad som är upp och vad som är ner. Alltså nämner de det inte. Detta är bara ett par exempel. Det finns många.

Högerns kontext skiftar en aning med tidens gång (vilket också hans svenske översättare Johnny Lindholm påpekat). För tio år sedan var den att Chomsky var en kommunist och antisemit, en viktig aktör i en enorm vänsterkomplott för att störta den amerikanska regeringen, bränna konstitutionen och bringa till stånd Det fjärde kalifatets och De socialistiska rådsrepublikernas union i lycklig förening på amerikansk mark. Nuförtiden är den att han ljuger oavbrutet och dessutom inte är någon vidare lingvist. Han ingår inte längre i någon storslagen plan, han är bara en bitter gammal gubbe som fabulerar fritt för att fortsätta få den uppmärksamhet han vant sig vid sedan han som ung man protesterade mot Förenta staternas beklagansvärda misstag i Vietnam.
Skälet till denna förändring är att man började upptäcka att det inte var vidare klokt att presentera Chomsky som “farlig”, eftersom många människor, majoriteten i många länder, höll med honom på en rad punkter. Människor tyckte att propagandamodellen lät ganska rimlig (de såg dess manifestationer i full prakt på teve och i tidningarna), de var oroliga över storföretagens framfart och de misstrodde politikerna, i synnerhet när dessa ville starta krig. En intellektuell som makten uppfattade som farlig verkade lockande. Att inrikta sig på att attackera Chomskys idéer visade sig alltså inte vara framgångsrikt. Alltså fick man byta strategi — från berättelsen till detaljerna.
En strategi som efter den elfte september, då Chomsky snabbt publicerade en bok om händelserna (en bok som sålde i 300 000 exemplar endast i USA, och på kort tid) och plötsligt syntes överallt, intensifierades till den grad att nya ord för intellektuell ohederlighet (som ni märker) ropar på sin uppfinnare .

X

Underskatta aldrig dumheten.

*

En attackteknik är alltså enfaldiga personangrepp: Chomsky är en auktoritär personlighet, han är en mobbare.

En annan är att likställa misstag med lögn:

“[i]f you look at the British parliamentary inquiry, they actually reached the astonishing conclusion that, until January 1999, most of the crimes committed in Kosovo were attributed to the KLA guerrillas”.
Detta var fel, Chomsky hade blandat ihop undersökningen med en annan, The Defence Select Committee report, vilken hade citerat Robin Cook: “On its part, the Kosovo Liberation Army has committed more breaches of the ceasefire, and until this weekend was responsible for more deaths than the [Yugoslav] security forces.”
Chomsky ljuger! Huruvida Cook hade rätt eller inte i att hävda detta intresserar ingen, liksom ingen kallar den förre utrikesministern för galning och lögnare.

En tredje är, självfallet, guilt by association. “Hizbollasheijken Nabil Kawook guidar Noam Chomsky.”

En fjärde teknik är helt och hållet beroende av den vetenskapliga analfabetism som dess användare kallt räknar med att folk lider av:

To that end, the contributors follow a simple procedure: Quote actual statements by Chomsky and test them for evidence and logic.

Om boken The Anti-Chomsky Reader, sammanställd av Peter Collier och David Horowitz, tidigare aktiva inom den amerikanska vänstern, nuförtiden verksamma i det republikanska partiet (den uppmärksamma läsaren har redan, genom Hitchens artikel ovan, försäkrat sig om att de är lögnare). There’s no convicion like that of the converted. Ett av bokens tragikomiska bidrag är för övrigt en brevväxling mellan Chomsky och en lingvistikintresserad amatör, som tyckte att Chomsky var elak när han avfärdade hans dilettanterier. (En mobbare, som vi sett.)

Som varje någorlunda bildad människa vet finns det ett ord för denna skamfilade metod: selektivt urval. Välj ut de uppgifter som svarar mot din hypotes, och strunta i dem, även om dessa utgör en överväldigande majoritet, som inte gör det. I de empiriska naturvetenskaperna är ett ofrivilligt selektivt urval ett ständigt hot mot pålitiliga resultat. Psykologien känner mekanismens roll i de orubbliga fördomarnas patologi: Man vet att zigenare är tjuvaktiga, och lägger alltså bara märke till, och fäster bara tilltro till, det som tycks bekräfta saken — till slut är ekvationen zigenare = tjuv så inbränd i hjärnan att inget kan störa föreställningen. I humanvetenskaperna räknar man naivt med att forskarkåren i allmänhet håller sig för god för detta brott mot epistemologiens mångtusenåriga regler.

Chomsky har skrivit över femtio böcker. Om varje bok antas vara på 200 sidor (vilket verkar lågt räknat) så kommer vi till ett totalt sidantal av 10 000. Han har dessutom skrivit ett oräkneligt antal artiklar. Låt oss säga ett tusen, på två sidor vardera. 12 000 sidor. Vi räknar också (lågt) med fyra faktauppgifter per sida. Det blir 48 000 faktauppgifter. Men nu antar vi att faktauppgifter återkommer i flera böcker och artiklar — vi delar talet med tre: 16 000 faktauppgifter. Om du fortfarande tycker att detta verkar överdrivet — vi delar det med två: 8 000. Varje människa med ett minimum av tankeförmåga förstår att det är en enkel sak att gå igenom alla dessa böcker (i förstaupplagan, märk väl — rättelser är, som vi sett, irrelevanta) och artiklar och finna tvivelaktiga och felaktiga data. Särskilt om man helst inte jämför med verkligheten — utan med andra författares uppgifter. Om Chomskys tillförlitlighet är 99%, så ger detta 80 felaktiga/kontroversiella faktauppgifter (förutsatt att min uppskattning ovan är korrekt), vilket borde räcka för att blåsa upp en debattbok. Om man dessutom inte tar hänsyn till misstagens art eller genealogi, eller bryr sig om deras relevans för den övergripande tankegången blir det förstås ännu enklare. Metoden går att använda på vilken någorlunda produktiv politisk eller historisk författare som helst.

En fjärde teknik är att helt skamlöst dra in fullkomligt irrelevanta synpunkter: Attackera Chomsky som lingvist. Även här räknar man med att publiken är en hop obildbara idioter. Chomskys motståndare antar att en stor del av hans tilldragande aura som intellektuell kommer sig av att han är professor i lingvistik. Alltså gäller det att försöka ta ifrån honom denna strålglans, och eftersom folk i allmänhet inte vet ett dyft om generativ grammatik eller Chomskys hierarki så tar dom till, som vi sett, vad som helst. Vilket ju krävs om man skall angripa kvalifikationerna hos någon som lagt grunden till ett helt forskningsområde.

Den sista tekniken är att få Chomsky att framstå som en särling, helt utan meningsfränder. En teknik som gifter sig med det praktiska behovet att koncentrera attackerna till en person.

*

Att den nya vågen av attacker på Chomsky kommer i en tid då politikernas lögner är så genomskinliga att till och med några politiska journalister så smått börja uppfatta skuggorna av en värld bakom propagandan, och i en tid då färre och färre människor tror på de krig och stora kampanjer (Kriget mot terrorismen, Kriget mot narkotikan, Kriget mot miljön) som deras skattemedel finansierar, en tid då kontrollen och övervakningen antar alltmer mardrömslika gestalter — ja, det överraskar ingen. Det stämmer så bra med propagandamodellen att det hela måste vara en sådan där konspirationsteori. (Och nej, jag tror inte att Moynihan är något annat än en nyttig idiot. Jag tror att han själv, i den mån han är förmögen att över huvud taget omfatta sådana idéer, tror att han har rätt. Men jag har en konspirationsteori: Timbro, liksom till exempel GOP, har en agenda.)

Chomskys idéer går inte att förena med maktens mål. Fler och fler lyssnar på honom.
Den seriösa kritikens frånvaro på tidningssidorna är lika påfallande som desperationen i attackerna från hans fiender. Lika uppenbart är det varifrån de hätskaste påhoppen kommer.

Pål Ahrén, 2009.

________________________________________________________

*Chomskys svar här.

**En parallell till Faurisson-affären är möjligen historien med Diana Johnstone, med den skillnaden att Chomsky här faktiskt uttryckte att Johnstones bok ”Fool’s Crusade” hade stora förtjänster. En typisk tur i dansen var denna: Tidningen The Guardian publicerade i oktober 2005 en i väsentliga delar fabricerad ”intervju” med Chomsky. Innan tidningen publicerat en dementi tillsammans med en oförbehållsam ursäkt hade redan de lättlurade journalisterna i Sverige (den ivrigaste var Jan Eklund på DN) hunnit gotta sig i de verklighetsfrånvända galenskaperna, i känd stil. När Chomsky raskt protesterade mot ”intervjun” attackerades hans ärlighet, men när Guardian drog tillbaka artikeln blev det tyst. (Bland lögnerna i Guardian var kanske den mest underhållande den att Chomsky, i en muntlig intervju, skulle ha satt ordet massaker inom citationstecken.)

***Den som är intresserad av en nyare kommentar om Chomsky från Hitchens, kan titta här (i slutet av klippet (8’11”)).

Dokumentären Manufacturing Consent kan hämtas här. Se den.

—————————————————————————————